HUCK

Dagens samhälle. Folk tror att det är orörbart. Det är som om det samhälle och den friheten och integriteten vi jobbat oss fram till inte kan försvinna. Folk verkar tro att vi inte längre behöver kämpa för att vi ska få ha det bra och få säga vad vi vill. Höjdpunkter inom historien har funnits flera gånger, tider då stora delen av folket har haft det bra och fritt. Men dessa samhällen har alltid förändrats eller fallit. Vad är skillnaden idag, i västvärlden? Kan inte västvärlden falla eller förändras till något sämre? Det är klart att den kan. Varken dagens teknologi eller infrastruktur hindrar tiderna från att förändras, till och med i fred måste vi kämpa. En man sa en gång att endast de som dör får se slutet på ett krig, och visst, det ligger något i det. I dagens samhälle är folk som blinda för sådant som försämrar vårat samhälle. Våran frihet har blivit som en självklarhet och fått oss att tro att den alltid kommer finnas kvar. Det är fel. Det är därför det måste finnas flera partier, rum för flera i regeringen och en mer misstänksam inställning till våra ledare. Vi har idag ett sådant förtroende för våra styrade att så fort någon starkt ställer sig emot regingen ser vi snett på dem, som om att ifrågasätta och inte hålla med skulle vara ond. Det är den som ifrågasätter som lägger grunden välfärd. Om ingen skulle ifrågasätta skulle regeringen inte ha press på sig att förändra till det bättre. Om alla skulle ifrågasätta skulle vi ha ett bättre samhälle, men tyvärr har dagens samhälle fått en stor del av folket att tycka att materiella saker är viktigare.

Jag tycker dock att Sverige ligger bra till, trotts att många lagförslag som den borgliga regeringen lagt fram drar oss åt fel håll (som bland annat den ökande övervakningen). Om man istället tittar på USA, som ska föreställa en representativ demokrati (HA, skrattretande), där två partier ligger på runt 50% av rösterna var och alla andra partier knappt ens existerar och får 1% om de har tur, ofta ligger det lägre än 0.5%. De självständiga delegaterna och presidentkandidaterna ligger då bättre till, de lyckades faktiskt få 1.4% när senaten röstades fram 2006. Så det finns alltså två partier i USA som folk röstar på, hur kan det vara så? Hur kan 304 miljoner mäniskors åsikter delas upp i två sidor? Det är något skumt med det. 304 miljoner mäniskors åsikter måste vara lite mera anorlunda än att de går att dela upp i två partier. Hur kan det då vara såhär? Jag vet inte, men jag kan tänka mig att det har att göra med det jag pratade om tidigare, folk ifrågasätter för lite. USA behöver en revolution, USA's politiska system måste göras om helt och hållet och den representativa demokratin måste återupplivas.

Alla, världen över, måste börja ifrågasätta, annars kommer våra framsteg inte spela någon roll när vi faller tillbaka i gamla vanor med krig och fattigdom världen över.


"They call us terrorists after they ruined our countries.
Funding right wing, paramilitary monkeys,
Torture the populaces, then blame the communists,
Your lies are too obvious, propaganda monotonous
And that's not socialist mythology,
This is urban warfare, to the streets of your psychology. "

//Immortal Technique

"They say the rebels in Iraq still fight for Saddam
But that's bullshit, I'll show you why it's totally wrong
Cuz if another country invaded the hood tonight
It'd be warfare through Harlem, and Washington Heights
I wouldn't be fightin' for Bush or White America's dream
I'd be fightin' for my people's survival and self-esteem
I wouldn't fight for racist churches from the south, my n****
I'd be fightin' to keep the occupation out, my n****
You ever clock someone who talk shit, or look at you wrong?
Imagine if they shot at you, and was rapin' your moms"

//Immortal Technique



Viva la revolution!

-David Ramnerö.

När det gäller vad som händer efter döden är mina teorier spretiga, å ena sidan anser jag att det troligaste skulle vara att allt blir svart, men jag tror samtidigt som sagt att det finns Något som är själen. Denna själen skulle jag kunna tänka mig finns kvar på något sätt, men hur vet jag inte. Att man återföds som ett nytt djur eller en ny människa på något sätt skulle jag kunna tänka mig, men det skulle innebära att man glömde bort allt ur ens tidigare liv, annars skulle vi ju komma ihåg våra tidigare liv! Det är också något som jag kan tänka mig. Om vi säger att vi människor är som datorer skulle minnet vara hårddisken som sitter kvar i kroppen, och jag tänker mig själen som datorns drivrutiner som säger åt datorn hur den ska jobba och på ett sätt styr datorn. Att denna själen, som skulle fungera som jaget samtidigt som drivrutinen åt kroppen skulle kunna leva vidare och återfödas i en ny kropp känns ibland helt otroligt, och ibland fullt möjligt. Vad jag är säker på är att det inte finns något himmel och helvete liknande, där de goda belönas och syndarna straffas, men att använda himmel och helvete som metaforer, där man ändå på något sätt "belönas" för att ha varit god, tycker jag i så fall är troligare, inte som en direkt belöning, utan mer som att själen är rofylld och inte full med skuldkänslor och hat.

Om man skulle jämföra mina idéer  skiljer med de abrahamitiska religionernas åsikter är det många skillnader, den teori som jag känner mig mest bekväm med är faktiskt mer lik hinduismens och andra asiatiska religioners tro. Idén om att vi återföds kallas för Samsara och finns inom hinduism, buddism, jainism och sikhism. Det som skiljer deras tro mot min är det att enligt Samsara så efter att ha varit god och återfötts ett antal gånger blir man tillslut en gud, något jag tror är fel. Jag skulle dock kunna tänka mig att själen på något sätt blir en del av naturen och därmed på ett sätt en del av gud efter att man återfötts ett antal gånger, eller att man rentav blir det på en gång när man dör. Som sagt så är jag kluven, men de abrahamitiska religionernas syn på livet efter döden, att de döda på något sätt återuppstår efter domedagen för att leva i guds rike är lite för mycket science fiction för mig, och är verkligen inte en av de teorier jag själv har.



-David Ramnerö.

Jag ska återgå till min "gud" jag talade om tidigare, där hela tillvaron och allt i universum styrs av lagar och regler som formar detta något jag kallar för gud, men först ska jag förklara en del av mina tankar. Celler består av molekyler som består av  atomer. Vi består av celler. Så därför är det vi människor består av ett skickligt vävt nät av atomer som följer fysikens lagar och bara existerar. Dom bara finns. Jag kan inte tänka mig att jag, mina tankar, mina minnen och mitt jag bara är atomer, fint ordnade i bindningar. Det känns som att det därför måste finnas något mer, något levande och medvetet som är jaget och inte bara en kropp bestående av atomer. Det är detta många kallar själen. Själen tänker sig många som en vålnad eller ett spöke. Jag tänker mig hellre själen som något som styrs av den gud jag pratat om, de lagar som styr universum. Att dessa lagar finns i oss alla, att vi är tillvaron och att det formar vårt intellekt och gör oss till de vi är. Jag kan bara spekulera, men jag skulle vilja tro att vi är fria på det sättet att vi alla har en kopia av denna gud i oss, men ändå bundna av dessa regler, denna tillvaro. Jag kan tänka mig "själen" som en otroligt komplex formel, som på något sätt styrs av universums och därmed fysikens och kemins lagar men är långt bortom vårt förstånd. Kanske är själen någon sorts energi, som liksom finns överallt med fokuspunkter i levande varelser. Här är alltså min syn för ovanlighetens skull ganska lik de flesta religioners syn på själen, med några få undantag här och där.

När jag tänker så här känns mina teorier väldigt otroliga ibland men jag brukar tänka såhär; Relativitetsteorin som är bevisad och beprövad säger att desto snabbare ett föremål färdas desto långsammare går tiden för det föremålet, och när man uppnår ljusets hastighet står tiden stilla. När man passerat ljusets hastighet åker man bakåt i tiden. Allt detta säger formeln E=mc². Detta är svårt att förstå, ändå vet vi att det är sant. Det finns saker som är ännu svårare att fatta som forskare anser vara tillräkligt bevisat för att anses som sant. Om sådana saker går att bevisa och åtminstone till viss del förstå känns en formel eller en teori som styr tillvaron inkluderat våra själar som något som skulle kunna existera, och det är vad jag tror på. Åtminstone det jag tror på oftast.


"My mother told me that placing my faith in God was the answer
But then I hated God cause he gave my mother cancer..."

"...I'm loosing my sight, breathing is tight
The evening is white, I made my peace with the Lord and now I
Stand on his right.."

"...Death is a another part of life..
These are my last words, I'm having difficultly breathing
Dying on the inside, internally bleeding
Angel of death dragging me away while I'm sleeping
Watching my world crumble in front of me, searching for meaning..."

//Immortal Technique



-David Ramnerö.

Här är jag kluven. Finns en gud? Jag skulle kunna tänka mig ett världsomfattande själsliknande Någonting som bara finns och är oförståeligt som på något sätt är själva tillvaron. Men att denna "gud" skulle vara intelligent i någon mening vi kan tänka oss och ha planer för oss alla tror jag inte på. Jag tror att ingenting bara händer, även det mest slumpmässiga egentligen styrs av lagar som vi inte kan förstå men som bara finns där. Det är dessa lagar som är det ända jag skulle kunna kalla gud. Det som bestämmer hur allting är, universums motor skulle man kunna säga. Jag kan inte gå in mer på det, eftersom att det är så bortom mänsklig fattning att försöka tänka sig sådana saker att man får ont i huvudet utan att ha kommit fram till något. Jag kan alltså säga att jag inte skulle kunna se mig själv som religiös på något sätt eftersom att alla religioner är påhittade av människor som trygghet, för att kunna förklara och slippa grubbla och vara rädd för det okända. "Och på den sjätte dagen skapade människan gud", som man brukar säga.

Även om det här ämnen är och alltid kommer vara ett ämne där det bara går att spekulera och använda sig av logik och att alla måste acceptera att de faktiskt inte kan bevisa sina teorier gällande ämnet måste ändå normen införas att bevis krävs före motbevis. Uttrycket "bevisa att gud inte finns" är fel, det ska vara "bevisa att gud finns" som kommer först, eftersom det är den som försöker bevisa gud som har påstått något från början och som har något konkret att bevisa eller motbevisa. Skeptikern har ju inget att motbevisa, eller bevisa, hans ståndpunkt är i förhållande till den som försöker bevisa guds uttryck bara kritik om brist på bevis och alltså inte en direkt teori. Men jag tycker inte heller att troende ska förväntas bevisa något, deras tro tycker jag har att göra med det jag pratade om i det senaste inlägget, det är ett av deras egna "mål" i livet, eller rättare sagt, något som stöder dom och gör dom lyckliga. Det är det religion ska vara, religion ska alldrig trycka ned eller skapa osämja, som det gjort otaliga gånger genom historien. Man kan ändå diskutera om att många som är troende föds in i religionen, och visst, jag tycker att det är fel att man "lär sig" att tro på ett visst sätt, men å andra sidan, har inte du beteenden eller traditioner som du fått från dina föräldrar? Sådant man lärt sig av sina föräldrar ger en den trygghet man hade som barn, och då kan det ändå på något sätt finnas något possitivt i "påtvingad" religion. Men å andra sidan tror jag att världen skulle se mycket bättre ut om all religion bara försvann sådär, religion är bevisligen en vanlig orsak till krig, även fast det i många fall är en ursäkt för vad som egentligen är en jakt på mera mark och tillgångar. Och visst kan man tycka att religion därför är ignorant och döljer sanningen för folk, men jag tycker att vi måste inse vilken gåva ignorans egentligen är, hur lycklig man kan vara när man slipper grubbla på livets stora frågor och försöka förklara det oförklarliga. 


-David Ramnerö.


*som byter religiösa synpunkter och åsikter lika ofta som han byter kalsonger*

Jag har länge tänkt att skriva om min synvinkel när det kommer till "de stora frågorna", alltså de som inte går att svara på. På grund utav att jag väldigt nyligen skrev en uppsatts om ämnet i skolan har jag beslutat att utgå ifrån den, och här är del 1, meningen med livet:

Låt mig börja från början. I grunden tror inte jag att det finns någon mening med livet. Om man försöker glömma bort alla normer och sådant vi är vana med och tänker att vi bara i grund och botten är molekyler, atomer, att liv kankse bara är en orimlig slump, när man tömt sin hjärna och accepterat att vi kanske är helt meningslösa, det är då man kan börja ha visioner och teorier. Jag tror att livet är ett naturens mirakel som uppstått på ett outgrundligt sätt och lyckats sprida sig. Eftersom att allt liv vi känner till använder sig av DNA som fungerar som "ritningar" till organismen och att DNA förs vidare till organismens avkomma har det blivit så att den organism som hade störst chans att föröka sig var den som gjorde så, vilket har gjort att djurs DNA blivit mer och mer anpassad till att föra vidare generna och få avkomma. Därför har allt liv vi känner till formats så att föröka sig är meningen med livet, för att de organismer som förökade sig "bättre" var de som överlevde.  Därför kan man se det så att i naturen är meningen med livet att föröka sig, men naturen har ingen mening. Naturen tänker inte . Naturen bara är, och allt i naturen styrs av den enkla regeln att den organism som har störst chans att klara sig och föra sina gener vidare klarar sig. Med det sagt vill jag även komma till att jag tror att meningen med livet är det man gör den till. Den ända personen jag någonsin kommer att vara och existera som är jag och det enda jag då kan göra är att behaga mig själv och få mig själv att känna mig god. Visst spenderar vissa människor sina liv åt att hjälpa andra, men vad de egentligen gör är att de får sig själva att må bra. De känner sig goda och barmhärtiga, och det är det ju inget fel med, tvärtom. Om man lyckas fylla upp sina egna mål och samtidigt hjälpa andra att ha ett bättre liv har man lyckats uppfylla något som kanske inte är den sanna meningen med livet, men något tillräckligt stort för att vara den egna individens mål här i livet.

Det här med att få barn och lyckan att känna att ens släkt lever vidare är något som "avlats fram" av naturens regel (som jag nämnde tidigare) och är på samma sätt som att hjälpa andra något man gör för att själv känna sig bra. Och inte heller det är det något fel med. Om vi har fått inbyggda mekanismer som får oss att må bra och känna oss nöjda ska vi väl försöka göra det som triggar de där mekanismerna, för vad kan man annars göra i livet? Att göra stora vetenskapliga upptäckter, att bli framgångsrik, att bli känd, att leva upp till någon "högre makts" satta regler, att vara god, samt det jag tidigare nämnt är i grunden saker som får oss att må bra och känna oss lyckliga. Jag tror att "egentligen" ur en opartisk och opåverkad synvinkel har livet inga mål, och vi är meningslösa. Men eftersom att allt vi uppfattar påverkar oss, och för allt är allting om oss själva, varje människas liv inte bara kretsar kring en själv, det handlar bara om den enskilda personen på det sätt jag förklarat tidigare om att handlingar man gör för andra gör man egentligen för sig själv. Eftersom att det bara är en själv som betyder någonting är det bäst att leva så man själv mår bra, det är inte mycket annat vi kan göra så jag anser att vi får acceptera vilken liten roll vi egentligen spelar i universums historia och bara försöka göra oss själva lyckliga genom att uppnå våra egna påhittade meningar med livet.


Det var allt för den här gången, jag ska försöka updatera lite oftare nu under sommarlovet.

-David Ramnerö.