Uppföljare om EU
Sanning eller bara en nidbild?
Det har nu gått några dagar sedan Tjeckiens president, Václav Klaus, skrev under Lissabonfördraget, som sagt så var det bara en tidsfråga. Nu förbereder sig EU med ett toppmöte inför det att fördraget träder i kraft någon gång i början av december. Förändringen vi står inför därefter kommer ske successivt skulle jag säga, någon större skillnad kommer antagligen inte att vara märkbar den första tiden. Sedan är det bara att anta att Euron kommer vara på tapeten igen, och det att EU ska han en gemensam president och utrikesminister kan man anta är något som kommer viljas ta upp så fort som möjligt.
När vi sedan har det, en gemensam president och gemensam valuta, vad står på tur? Jag tvivlar på att vi kommer att ha ett gemensamt språk på annat sätt än nu där vi använder engelska i andra hand, dock är det troligt att det kommer läggas mer fokus på varje individs inlärning av engelska för att gradvis ska en befolkning där merparten talar engelska flytande. Det ökar samförstånd och en känsla av gemenskap, så det är förståeligt. Det är mycket möjligt att det är just det EU kommer att arbeta med i början framför allt, att skapa gemenskap inom EU. Det tillåter EU att bli en entitet på ett annat sätt och kommer att påskynda den almänna acceptansen av EU som en stat. Vad EU då, när det tillslut är en stat, kan tänkas göra är lite svårare att förutspå, men Amerikansk utrikespolitik ligger nära till hands. Oavsett attityd så kommer EU att som en stat bli en stormakt.
EU har dock än så länge en större demokrati än USA (det kan dock komma att ändras om det blir så att EU-presidenten kommer väljas utan folkomröstning) i och med medborgarinitiativet. Från http://ec.europa.eu/:
Medborgarinitiativet innebär att du som EU-medborgare kan uppmana kommissionen att lägga fram lagförslag på områden där EU har befogenhet. I Lissabonfördraget står det att minst en miljon medborgare från ett ”betydande” antal länder måste skriva under initiativet. Men där står ingenting om detaljerna.
Praktiska frågor som därför måste lösas är bland annat: Hur många länder är ”ett betydande antal”? Hur många underskrifter behövs från varje land? Hur gammal måste man vara för att få delta, och hur ska man kontrollera namnunderskrifterna?
Jag ser dock inte det här som något direkt nytt, det är ju precis det här man gör när man går ut och demonstrerar och står för vad man tycker. Demonstrationer är egentligen ett starkare demokratiskt verktyg pga. att det visar ett starkare engagemang; att resa långt för att marschera i timmar kräver mer vilja och passion än att skriva under ett initiativ. Samma princip innebär dock att det antagligen inte skulle vara allt för svårt att skaffa 1 miljoner underskrifter när det kommer till känsloväckande frågor.
Framtiden är oviss och det mesta pekar på att de åren vi levt i välfärd oöverträffad sedan efter den industriella revolutionen här i Sverige är över, likaså för resten av västvärlden. Ett tredje världskrig känns fortfarande långt borta, men vi kommer allt närmare förhållanden där krig uppstår: makter, stora relativt till situationen, konkurerar om resurser och land. Att gissa sig till gnistan som skulle utlösa denna bomb är svårt i nuläget, men jag lägger mina pengar på att det kommer ske i Östasien.
-David Ramnerö