Krossa glas
Jag har i ett tidigare inlägg talat om hur jag tror att man själv sätter upp de mål i livet som man strävar mot och som ger livet en mening. Det är något jag fortfarande tror på, jag har på senare tid fått reda på att det är en del av livsåskådningen existentialism.
Ett fåtal år tillbaka hade jag dock en lärare som berättade att hon trodde att vi var så styrda utav hur vi uppfostrades och hur vi blev behandlade att den egna villjan knappt fanns kvar, vi gör enbart som vi har lärt oss! Det är ofta något som har legat i mitt bakhuvud och iriterat mig till den grad att jag nästan velat slå sönder en glasruta eller något för att motbevisa det, för inte är jag uppfostrad till att slå sönder glasrutor? Men så långt har jag aldrig tagit det. Jag kan skylla det på att det är en destruktiv handling som inte skulle gagna någon, min före detta lärare skulle kunna säga att det beror på att jag, som sagt, inte har fostrats till att begå sådanna destruktiva handlingar. Och där ligger problemet som alltid retar mig när jag kommer att tänka på vad hon sade, att jag inte kan motbevisa det praktiskt, för även OM jag skulle krossa glasrutan skulle hon lika gärna kunna säga att det är en rebelliskt motreaktion mot allt jag uppfostrats till och därmed också ett resultat av det. Jag har dock ett motargument som jag tycker håller sig starkt mot denne mardrömsliknande filosofi. Om jag bara gör som jag uppfostrats av mina föräldrar, så gör de bara som de uppfostrats av sina föräldrar. Dem i sin tur gör som de uppfostrats av sina föräldrar, ska man fortsätta så enda till livets början? Grundar sig mina handlingar i vad en aminosyra lärde en annan? Nej, för aminosyror kan varken lära sig saker, eller ens ha ett uns liv i sig på något sätt. Så vart kommer då denna kedjereaktion av beteenden ifrån? Det enda sättet denna teori kan försvara sig mot det argumentet vad jag ser, är att säga att det finns en gud som satt in personligheten någonstans på vägen.
Jag vet inte om min lärare var troende på något sätt, men jag vet att jag inte tror på någon gud som på ett medvetet sätt bestämmer hur vi ska uppföra oss och vad vi ska jobba för i våra liv. Våra mål, våra tankar, ja hela vi, framgår så obetydliga i jämförelse med resten av universum. I ett så stort och komplext världsallt, varför skulle någon bry sig om oss? Varför skulle någon bry sig om oss annat än vi själva? Jag vet inte om det är det argumentet som hindrar mig från att krossa glasrutan, eller om min lärare värkligen hade rätt.
-David Ramnerö.
På tal om något helt annat så sitter nu lyxlirarn' Obama i ovala rummet och softar, och jag är mycket spänd över att se om hans första månad som nyanställd är något att ha. Ni kan förvänta er en mer eller mindre ingående debatt kring en del av de saker han nämde i sitt tal, jag måste bara lyssna igenom det ett par gånger först.
Att krossa eller inte krossa är alltså en metafor till att ha moral eller inte?
Gillade det här inlägget starkt. Har många gånger själv funderat på samma sak men har nog inte kommit fram till något.
@BoboKrull: Jag antar att man kan uttrycka det så.. :P
Precis som du påpekar, är det ju alldeles uppenbart att hela utvecklingen skulle stanna ifall din forna lärares teori faktiskt stämde.
Om människor över lag inte besatt någon egen vilja längre, tvivlar jag starkt på att sir Edmund Hillary tillsammans med Tenzing Norgay skulle ha lyckats - eller ens gett det dödsdömda försöket en chans - att bestiga Mount everest.
För som det ser ut på grund av den krigsförstörda, maktstyrna och jantelagsdrivna världsmentaliteten idag, är det otroligt få personer som faktiskt skulle välja - eller ens våga att uppmana sina barn och omgivning till att försöka uppnå något som länge, kanske till och med för alltid, ansetts omöjligt i folkmun.
Jag måste säga att det är lätt, speciellt för en lärare, att komma undan med ett sådant argument med tanke på att hon faktiskt - som du säger - kan slå tillbaka på dig från alla håll vare sig du skulle krossa en fönsterruta eller inte. Hon sätter sig själv liksom i någon form av trygg latsits, och många människor skulle förmodligen inte reagera nämnvärt.
Tänka något i 'Ja, men det låter ju logiskt. Hon har ju rätt eftersom att hon kan ge motargument två hela gånger, dra mig på trissor! Jojo, men då är det bäst jag är tyst'-stilen och sedan bara sträva vidare.
Många människor, som sagt.
Men inte de flesta.
Du vet själv hur mycket du reagerar och vilken enorm provokation hon väcker i dig - och detta, om något, visar väl ändå hur tusan mycket till egen vilja Du besitter?
Skulle du inte ha möjlighet att styra dina tanke- samt känslobanor, skulle du faktiskt bara gått helt likgiltigt förbi hennes argument och mottagit detta med en själ uppfrätt av hjärntvättning p g a normer och uppfostran.
Men det gör du ju inte.
@Stinis; Tack för den ingående kommentaren, du har många bra argument och tankebanor. Jag håller med om det du säger, men måste även erkänna att man ibland känner sig som enbart en åskådare, men en sådan känsla får aldrig bli en ursäkt till orättfärdiga handlingar. När man begår en handling gör man ett val, men man gör även ett val om man väljer att avstå från handling. Vad man än väljer är det just valen man ska dömmas efter, och därmed de man ska ta ansvar för, hur liten makt man än känner att man har.
-David.
Det är sant - du är så klok.
Du är lite inne på den här insikten som leder mig till en tanke om publik till ett våldsbrott, när en person misshandlar en annan mitt på torget och de runt om mycket väl är medvetna om vad som händer. Men väljer, trots detta, bara att ignorera skeendet och ströva vidare mot ingenstans.
Att de inte försöker stoppa förbrytaren och därför gör sig skyldig till brottet på något plan, själva.
Du är så smart, jag blir bara mer och mer fascinerad av dina tankar och visa uttryck :)
