HUCK

jag läste nyligen boken "Brave New World" av Aldous Huxley, skriven 1931. Det är en klassisk samhällsskildring som utspelar sig i ett väldigt annorlunda London år 2540. Huxley skrev boken efter att under ett besök i USA förundrats över kärleken till industrialism han där såg, betraktandet av Henry Ford som en slags messias parodieras i boken.

Samhället i Huxleys verk är högst industriellt. Sexuell förökning är otillåten, istället tillverkas alla människor i laboratorium från noggrant utvalda könsceller. Människorna masstillverkas och konstgjord bildning av tvillingar leder till att en del har upp emot 80 tvillingar. De färdiga fostren behandlas därefter med alkohol för att förhindra dem från att bli smartare eller större än dom behöver vara för det yrke dom redan blivit valda till. Samhället bygger otroligt mycket på psykologi; barnen behandlas konstant med sömninlärning som får dem att tycka om det yrket som valts ut till dem och ogilla allt vad de bör ogilla. Alla blir även behandlade för att tycka om den syntetiska drogen "soma", samt ogilla allt som har att göra med längre förhållanden och egentlig vänskap.

I Huxleys framtidsvision skapar detta ett samhälle där alla är lyckliga. även om ingen är fri. Det är svårt att säga att man inte skulle vilja leva i en sådan värld, för om man var född där så skulle det vara den enda värld man ville leva i. Ens uppväxt skulle ha format en perfekt så att livet man hade framför sig kändes njutbart och som det bästa tänkbara livet. Det här är något som stör mig, jag är vem jag är och jag tänker som jag tänker baserat på hur jag har blivit bemött och behandlad under min uppväxt. Den värld jag nu kan se på och peka ut felen i och säga att jag aldrig skulle villja leva i skulle begränsa mig för att jag inte skulle veta om eller söka efter något annat.

Om man fortsättar att filosofera i de banorna är det naturligt att ifrågasätta sitt eget liv, sin egen frihet. Även om jag inte har blivit behandlad med alkohol för att få begränsad intelligens så kan jag aldrig komma förbi den för människor naturliga gränsen. Om jag skulle vara dummare än jag var nu då skulle min värld vara mer begränsad, min uppfattning av min omgivning skulle vara mer utav en illusion än den är nu. jag skulle inte känna till eller kunna tänka mig den världsbild jag har nu, jag skulle inte kunna föreställa mig de tankebanor jag nu kan tänka. Jag kan till viss del relatera till denna subhumana intelligens när jag tänker tillbaka på min barndom. Min världsuppfattning då var mycket mer begränsad, jag kunde inte inse eller ifrågasätta saker på det filosofiska planet. Fysik förstod jag inte, saker föll nedåt för att det bara var så.

Men om jag nu skulle vara smartare än jag är idag, hur skulle jag tänka? Jag talar inte om intelligens som är möjlig för människor utan en mycket högre, vad skulle då vara min verklighet? Jag ser världsuppfattningen jag hade som barn som en illusion, men vad säger att min nuvarande världsuppfattning är mindre av en illusion? Vad som står emellan oss och all vetenskap är oss själva. Vi begränsas av våra sinnesorgan, allt vi upplever är tolkningar gjorda av en kropp anpassad att leva som jägare och samlare. Vi begränsas av våran intelligens som hindrar våran fattningsförmåga.

Den enkla arbetaren i Huxley's framtida London har kanske ett lyckligare liv än vad jag har, även om hans fattningsförmåga ligger under min. Om man inte tror på en högre mening för ens existens ligger det nära till hands att sätta sitt livs mål vid att vara glad och nöjd, så kanske har den enkla arbetaren det bästa liv man kan tänka sig? Jag åtrår förstås kunskap och vishet, och där ligger jag bättre till än denne arbetare, men om jag inte skulle göra det. Om jag skulle åtrå den enkla arbetsdagen och inte bry mig om något annat, skulle det livet vara bättre eller sämre än det jag lever nu?


Det enkla svaret på den frågan är att den inte har något svar. Allt är relativt, allt vi uppfattar är vad vår hjärna tolkar åt oss. Vi kan inte fullt sätta oss in i någon annans situation, någon annans värld. Vi är våran egen värld, vi kan inte se omgivningen genom andra ögon än våra egna.

-David Ramnerö.