HUCK

Jag har länge tänkt att skriva om min synvinkel när det kommer till "de stora frågorna", alltså de som inte går att svara på. På grund utav att jag väldigt nyligen skrev en uppsatts om ämnet i skolan har jag beslutat att utgå ifrån den, och här är del 1, meningen med livet:

Låt mig börja från början. I grunden tror inte jag att det finns någon mening med livet. Om man försöker glömma bort alla normer och sådant vi är vana med och tänker att vi bara i grund och botten är molekyler, atomer, att liv kankse bara är en orimlig slump, när man tömt sin hjärna och accepterat att vi kanske är helt meningslösa, det är då man kan börja ha visioner och teorier. Jag tror att livet är ett naturens mirakel som uppstått på ett outgrundligt sätt och lyckats sprida sig. Eftersom att allt liv vi känner till använder sig av DNA som fungerar som "ritningar" till organismen och att DNA förs vidare till organismens avkomma har det blivit så att den organism som hade störst chans att föröka sig var den som gjorde så, vilket har gjort att djurs DNA blivit mer och mer anpassad till att föra vidare generna och få avkomma. Därför har allt liv vi känner till formats så att föröka sig är meningen med livet, för att de organismer som förökade sig "bättre" var de som överlevde.  Därför kan man se det så att i naturen är meningen med livet att föröka sig, men naturen har ingen mening. Naturen tänker inte . Naturen bara är, och allt i naturen styrs av den enkla regeln att den organism som har störst chans att klara sig och föra sina gener vidare klarar sig. Med det sagt vill jag även komma till att jag tror att meningen med livet är det man gör den till. Den ända personen jag någonsin kommer att vara och existera som är jag och det enda jag då kan göra är att behaga mig själv och få mig själv att känna mig god. Visst spenderar vissa människor sina liv åt att hjälpa andra, men vad de egentligen gör är att de får sig själva att må bra. De känner sig goda och barmhärtiga, och det är det ju inget fel med, tvärtom. Om man lyckas fylla upp sina egna mål och samtidigt hjälpa andra att ha ett bättre liv har man lyckats uppfylla något som kanske inte är den sanna meningen med livet, men något tillräckligt stort för att vara den egna individens mål här i livet.

Det här med att få barn och lyckan att känna att ens släkt lever vidare är något som "avlats fram" av naturens regel (som jag nämnde tidigare) och är på samma sätt som att hjälpa andra något man gör för att själv känna sig bra. Och inte heller det är det något fel med. Om vi har fått inbyggda mekanismer som får oss att må bra och känna oss nöjda ska vi väl försöka göra det som triggar de där mekanismerna, för vad kan man annars göra i livet? Att göra stora vetenskapliga upptäckter, att bli framgångsrik, att bli känd, att leva upp till någon "högre makts" satta regler, att vara god, samt det jag tidigare nämnt är i grunden saker som får oss att må bra och känna oss lyckliga. Jag tror att "egentligen" ur en opartisk och opåverkad synvinkel har livet inga mål, och vi är meningslösa. Men eftersom att allt vi uppfattar påverkar oss, och för allt är allting om oss själva, varje människas liv inte bara kretsar kring en själv, det handlar bara om den enskilda personen på det sätt jag förklarat tidigare om att handlingar man gör för andra gör man egentligen för sig själv. Eftersom att det bara är en själv som betyder någonting är det bäst att leva så man själv mår bra, det är inte mycket annat vi kan göra så jag anser att vi får acceptera vilken liten roll vi egentligen spelar i universums historia och bara försöka göra oss själva lyckliga genom att uppnå våra egna påhittade meningar med livet.


Det var allt för den här gången, jag ska försöka updatera lite oftare nu under sommarlovet.

-David Ramnerö.